Älgarnas massjälvmord

De har lärt sig, generation efter generation, att isen bär här. Men kylan kommer numera senare i norra Norrland. Alltför sent. Isen hinner inte att bli 10 cm tjock före snön lagt sig. Blidvädret gör isen till en sörja och kylan skapar olika lager is så snön lägger sig bara som en mjuk hinna över alltför tunn is. En snöskoter kan kanske klara sju cm, i fall man kör så snabbt man kan. Älgarna, som i hundratals år lärt sig vart deras övergångställen ligger, klarar det inte. De stora tunga kropparna går igenom och kommer inte upp igen. 

Uppåt hundra, varje år. Bara i den här sjön. I Sarek!  

Ifall de inte drunknar skapar de ständiga kasten mellan kyla och onaturligt blidväder inte snö som förr utan is – även på marken. Varken ren eller älg kommer åt betet med klövarna och hänglaven där växer på träden som de kan leva på i två månader är försvunnen för skogen är försvunnen. Renarna utfodras, man kör med skoter så de ska hitta till platserna med hö. Älgarna tåler inte hö, men äter. De dör. Förr i tiden åt älgarna och renarna lämmel. Liksom hänglaven var de små djuren en slags nödproviant. Idag är lämmeln försvunnen. Liksom hänglaven. 

Dessutom får man nu skjuta hur mycket älg man bara kan. Det påminner om jakten på bisonoxe i USA för 100 år sedan. Ingen förstår varför men kritikerna förklarar det med att skogsbolagen inte vill att älgen knaprar på de tallar som ska avverkas. Så skogsbolagen förlorar pengar. Därför försöker vi utrota älgarna! 

”Härlig är Jorden” (Weyler) är en uppdaterad och utökad version av psalmen med just den raden. Plus en för-apokalyptisk berättelsen om bland annat Skogarnas konung. Författad av Mats Söderlund, poet och skrivarlärare i Lund. Det är en 300-sidig bok som bygger på motsatser. Dels skönheten, dels det uppenbara, hastigt växande hotet mot allt vad skönheten är och representerar. Jag älskar de första 200 sidorna, det är så nära en naturreligiös upplevelse jag någonsin lär komma i bokform. Sedan går författaren liksom 1917:års meteorolog vilse. #Metoo-Mats i boken, meteorologen på kalfjället och han återfinns först 90 år senare. Hoppas Mats mår bättre. 

Likt originalet (den från danska översatta ”Pilgrimsvandringen”) är det en slags hyllning till det underbara jordeliv vi lämnar. Problemet för Mats och de flesta av oss andra är att det inte riktigt funkar så. Oavsett om vi kommer till Himmelriket. Hellre då att vi hamnar i Sarek, vår jättelika svenska nationalpark. Den blöder. Jorden går under. Psalmen blir till bön. Orkestrerad av Mats samlas många olika lokala röster i en mumlande kör i kalfjällets totala medieskugga. Ovanför den skogsgräns som flyr allt högre och snabbare upp för fjället i fåfängd flykt undan kalhyggen och norrbottnisk värmechock. 

Jag har enbart läst en av hans diktsamlingar tidigare, ”Årorna i Flocktjärn”. I formatet av en underbart stor barnbok med barnsligt stora färgglada bokstäver på det väldiga omslaget. Det här är precis tvärtom. Allvar, bekymmer och tydliga tecken på världens snara undergång. Första gången han vandrade i Sarek var som 11-åring, med far och storebror. Han har återvänt dit otaliga gånger, att vandra i ensamhet och leva så enkelt som möjligt (sju tändstickor till sju dagar i vildmarken). Nu återvänder han dit med sina tre vuxna barn. En sista gång. Ett farväl. Den två veckor långa vandringen bildar ramen åt en berättelse om förändring, full av intervjuer med människorna som bor där, med andras poesi och en berättelse om två män isolerade på en väderstation på kalfjället under en orkan vintern 1917.  

Parallellt med beskrivningen meteorologernas evighetslånga försök att mäta och förstå naturkrafterna drar Söderlund i gång ett långt kväde om den självplågande mannen som söker ensamhet och som en slags psykisk sjukdom och form för av att skapa ångest och depression. Som om män vilka söker fysiska eller mentala utmaningar är offer för ett självskadadebeteende. Han lyckas också dela in de här lidande männen i två grupper. Den ena består av: ”eremiter, cowboyen, pälsjägaren, fjärilssamlaren, filatelisten – polarforskaren. En tragisk figur många män ägnar sig åt. Fågelskådare, flugfiskare, långdistanslöpare, filosofer, rockstjärnor och poeter. Outsidern i alla dess former”.  Jag vet inte om jag ska ta det på allvar men författaren gör det, inkl den ofullständiga satsen

Plus att Mats Söderlund börjar citera lätt pinsam, gymnasial poesi. Jag förmodar det är en ung kvinna eller elev han vill glädja – men han skämmer boken, och sig själv. Kanske ser han det som ett led i lärarkallet? 

Jag läser om de här styckena flera gånger för att finna det jag väl måste missat – att han inte kan dissa sig själv och de flesta andra män på sådana stupida grunder. Men nej. Mats Söderlund tycker verkligen så här eller känner sig i alla fall tvingat att publicera de det här självspäkande bekännelserna. 

Allt detta är så dumt att jag först tror det är en drift och anspelar på de galna försöken att artbetämma samer genom att mäta deras skallar, eller gammal högstämd skandinavism. Söderlund, i nån slags eftergift åt de som anser att män bara är alltför mycket, går bort sig. Boken dör nästan där, läsaren släpar sig genom de resterande sidorna utan den hänförelse som tidigare präglade verket för vi förstår att författaren mår och har mått riktigt dåligt i sin solitära mansroll. Oavsett alla tidigare lyriska beskrivningar av tillståndet där i Sarek. 

Precis som jag misstänker att politikerna är så rädda att förlora makten att de har en massa svepskäl för att inte rädda vår planet, eller Sarek, tror jag Mats Söderlund plockat med riktigt usel poesi och angreppet på män i allmänhet för att han är rädd att inte vara tillräckligt Woke. Frågan är istället varför väljarna inte förstår allvaret och varför redaktören på Weyler inte strukit de fåtal sidor som sabbar än i övrigt alldeles underbar bok?  

Härlig är jorden får Max fyra fingrar!