På bibblan med Werup… …och Gullberg

Han hängde ofta här, nu hänger han här för gott. Jacques Werup var en pojke som i mångt och mycket förblev en pojke i sina texter: nyfiken, sinnlig, busig, kort sagt en verserad rebell. Jag tror till och med Anna Maria Lenngren hade instämt i det. Han var ofta här, lånade böcker, frågade om sina gamla titlar och gladdes när de bars upp ur källaren och ut i ljuset, det malmöitiska med Slottsparkens mäktiga trädkronor som filter.

 

Det är klart att en författare ska hyllas på sitt bibliotek. För Malmös stadsbibliotek var förmodligen en av Jacques Werups mest omtyckta och besökta platser. Det finns många fler, som han skrev om i diktsamlingar och framfört allt i ”Hemstaden”. Det är fortfarande, 35 år senare, den kanske bästa bok om en stad jag någonsin läst.

 

I måndags kväll var det dags för staden att ge tillbaka. Vi var cirka trehundra som fyllde bibliotekets stora sal för att möta Jacques för en sista, och en första, gång.

 

Sista för att kvällen förvandlades till en slags litterär gravöl och att den inleddes med ett samtal mellan Gunilla Håkansson (som är nördigt intresserad av porträttkonst) och Johan Falkman som under Jacques sista månader målade hans porträtt. Malmö stad har köpt den och porträttet avtäckes officiellt dagen efter, i en tillfälligt otyst läsesal.

 

Falkman erkände att han inspirerats av Nils Dardels ”Den döende Dandyn”, den vars kopia min vän Johan Celander ägde och som under vår Brideshead-period hängde i vårt ståndsmässiga kollektiv i Lund i början av 1980-talet. Jag är inte överdrivet förtjust i porträttet men jag gillar den här hängande,  tomma handflatan mot betraktaren som jag förmodar symboliserar döden.

 

Hans vänner Jan Troell, Lasse Söderberg och Hans Pålsson diskuterade Werup med dennes siste förläggare, Daniel Sandström. Det var fint och känslosamt och mot slutet vågade Pålsson levandegöra Werup genom att berätta både om hans dödsskräck och scenskräck. Den var inte alltid logisk och klart uttryckt men ibland dök den upp och ställde till det.

I skuggan av dottern Julia. Vid pianot Martin Nilsson.

 

Någon scenskräck hade inte Werups dotter Julia som framförde två av hans sånger och även läste en dikt om pappan ur hennes nyutkomna, första diktsamling.

 

Tyvärr gick den inte att köpa vid bokbordet men jag minns en rad som jag tyckte var alldeles specifikt Werups: hur hon hans sista dag i livet baddade hans torra läppar i sjukhussängen och mindes hur han visat henne Karlavagnen och avslöjat stjärnhimlens hemligheter.

 

Väldigt Werupskt, och Hjalmar Gullbergskt och det är ofta han jag saknar när man försöker definiera Jacques och hans poetiska förebilder.   Jacques Werup var en stor poet, en mindre bra klarinettist och en stundtals utomordentligt underhållande romanförfattare. Jag älskar hans röst när han sjunger de tonsatta dikterna – det gör han oerhört bra med sin vackra malmeitiska röst. Werup var en större poet än den svenska samtiden fattat. Inspirerad av Ekelöf, Tranströmer, Karl Vennberg men även av Gullberg. Jag kan känna igen Gullbergs resonerande kärlekslyrik i Werups jagstinna, omedelbara texter om relationer, kärlek och den gemensamma ”skörd” som var synonym med sex. Gillberg tog språnget från Malmö, till Lund och vidare till Stockholm innan han återvände till Hemstaden. Werup kom aldrig längre än Österlen. Han fick aldrig det där stora genombrottet. I första hand för att han var så provinsiell. Hade han levt i Stockholm hade han överösts med priser, stipendier, granna band och medaljer men nu kunde den litterära parnassen närmat helt ignorera honom utan att riskera något. Det är synd men jag är säker på att Werup kommer återuppstå, som en av det sena 1900-talets allra främsta svenska poeter. Vackra sommarkvällar kommer man ordna turistvandringar på hans platser på Österlen och under Karlavagnen citera ur Amorosa: ” ett milt regn/ av grön musik/ genom askens krona”