Nu får det var slut på naturflummet i skandinavisk film

Ser två nya skandinaviska filmer: Suzanne Biers ”Hämnden” och Hannes Holms ”Himlen är oskyldigt blå”. Nästan varje ny scen markeras av fyra, fem sekunders naturbilder. I Biers film är de verkligen vackra bilder trots att det är en 16 mm engelsk kopia vi tvingas se. Fullmåne, sädesfält, träd som blåser. Säkert 15, 20 stycken små korta naturscenerier.

Likadant i filmen om kärlek och knark på Sandhamn i början av 70-talet. Det är otaliga och något längre stela bilder; som en ständigt repriserad Pripps Blåreklam. Fast det är inte himlen utan havet som har huvudrollen.

Det liknar den ”feelgoodfilm” som gjorts på Irland i 15 år nu där naturscenerierna är groteskt långa vilket i sin tur beror på att irländska turistnämnden alltid är delfinansiär.

Samma dag ser jag en annan film om människor: ”Mother and Child” som utspelar sig i Hollywood. Här finns inga naturklipp, inte ens några gåscener eller bilkörning utan att den har funktion. Det är ett väldigt effekt berättande utan att ändra tempo eftersom man använder musik, färger och klipp och ansikten för att nå samma effekt som skandinaverna.

Antingen vill skandinaverna bara dryga ut spellängden eller så tror de verkligen att naturen har en roll?  Är människornas handlande i filmen påverkade av naturen och i så fall hur fan då? Är det fullmånen och sädesfälten som får den ansvarskännande läkaren utan gräns Mikael Persbrandt att bli så där tyst och stark i Danmark. Och i så fall – varför är han lika stark och tyst när är han mitt på den afrikanska savannen?

T om i Kristian Petris ”Ond tro” som egentligen utspelar sig i ett gråkornigt, urbant landskap är den långa slutscenen med fast kamera och natur. Rakt igenom husets fönster där huvudpersonerna packar upp böcker kan vi se hur stormen tar tag i det stora trädet, på andra sidan huset och rutorna. Grenarna kastar sig fram och tillbaka i vad det känns som flera minuter.

Jag upplever detta som dåligt filmarbete. Är det inte dags att ge upp det här naturflummet? Eller är naturen i skandinavisk film ett substitut för Guds högst eventuella och under alla omständigheter oförklarliga närvaro? Är Bier, Holm och Petri anhängare av den amerikanska Gudshögerns teori om ”Smart design”?