Norman Bates på Möllan

Min första adress i Malmö var Kristianstadsgatan, det gamla hörnhuset vid rondellen. Jag arbetade på Sydsvenskan vid Segevång och hade tröttnat på att bilpendla från Helsingborg i en gammal grönmelerad högljudd Vaz kombi som maxade 100 km/h och drog massor av bensin. Det var spännande att dela gata och kvarter med spelklubbar, kika på en prostituerad, köpa billiga kryddiga korvar och konstiga konserver. Jag fascinerades av att få höra många okända språk samtidigt, trängas på torget och påminnas om att kroppshygien en gång i tiden var ett begrepp med individuellt tolkningsföreträde.

Allt detta, fast ett kvartssekel senare, skildras utmärkt i Jens Lönnaeus debutroman ”Clara” (lundaförlaget Historiska Media). Den utspelar sig under några vinter-och vårmånader 2012. En ung man med oklar men problematisk bakgrund vill flytta till Möllevången i Malmö – en gammal arbetarstadsdel som är jämförbar med Söder i Stockholm och ”Rabarberkvarteren” på Nørrebro. Han är en arbetslös, outbildad ”wanna-be-hipster” som tar en social genväg och plötsligt får en identitet som inneboende och symbolisk pojkvän med en jämngammal, mer världsvan tjej på Spångatan, bredvid den gamla pälsaffären ni vet.

De verklighetstrogna miljöbeskrivningarna och tidsmarkeringarna tar med andra ord stor plats i en berättelse där de egentligen är lika oväsentliga som mina egna minnen. Det stör mig lite för det skänker visserligen boken en viss realism och aktualitet men också ett kort bäst-före-datum, liksom självklart denna recension. Det blir ytligt sett en bok för författarens jämnåriga och de som vistades och vistas i den delen av Malmö. Fast samtidigt upprepas förväxlingen mellan då och nu så väl i intrigen som i verkligheten. Till exempel den närmast tvångsmässiga oviljan eller politiserade oförmågan bland malmöbor i allmänhet och hipsters i synnerhet att kritisera Möllan, och Malmös, omfattande kriminalitet och uppenbart stora sociala problem – allra senast i de schizofrena berättelserna om restaurangerna runt Möllan där slavarbetarna diskar tallrikar i källaren för svältlöner.

Även intrigen i denna ”Möllan-noir” försöker ibland ta genvägar samtidigt som författaren då och då blir osäkert övertydlig. Det är dock perifera invändningar jämfört med bokens uppenbara förtjänster. Den är skriven på en rak och funktionell svenska där dialogerna är överraskande bra. Jo, det sägs inte så där jättemycket, alla kommunicerar med undertexter och outtalade konnotationer men det fungerar – tycker jag som är 30 år äldre än Jens. När dessutom bokens tema är svårigheterna att förstå och uttrycka dessa sociala symboler och tecken vänner emellan blottas en mycket större och mer spännande roman om missförstånd, trauman och blockeringar som jag dels associerar till ”Psycho” och dels till introverta, desorienterade gestalter hos Dostojevskij. För en debutant finns det sämre förebilder.

Jag älskar försöken att tolka en vardag bland annat uttrycks i bristen på tålamod att förstå gamla filmklassiker när det egentliga språket är hämtat från TV-serien ”Vänner”. Jag vet närmast ”nada” om den men de som följt Jennifer Aniston, Courteney Cox, Lisa Kudrow, och David Schwimmer kan säkert läsa in mer i ”Clara” än vad en gammal biografnörd från 1980-talet förmår. Men vi (jag, Clara och Jens), är överens om att de sanna berättelserna om livet varken återfinns i TV-serier eller dagstidningar utan är en bunt korta texter på lätt solkigt papper gömda mitt ibland oss.

Ps Jag tycker mycket om att den dualistiske huvudpersonen inte heter Wilhelm utan i skrift tvingas släpa på den haltande begynnelsebokstaven Vilhelm.

Pss På SDS delade jag redaktion med min vän lundabon Olle, Jens pappa och själv författare till kriminalromaner i malmömiljö. Så Jens debut är onekligen lite ”ur askan i elden”. Jag minns att jag brukade ge barnen Lönnaeus bollar i present – det var en outtalad plan som ibland kamouflerades av sådana musikinstrument som föräldrar helst gömmer undan. Det är därför med påtaglig besvikelse som jag konstaterar att MFF och fotboll först nämns på sidan 233 och inte därefter. Rimligtvis får fotboll större plats i Jens nästa berättelse. Den här familjära sidan av debuten (och recensionen…) går faktiskt så långt att Vilhelm i ett kapitel försvarar dagspressens nyanserade kriminaljournalistik, den författarens far är främste företrädare för, och förlägger en bråd men inte helt överraskande död till platsen där den numera nedlagda konkurrenttidningen ”Arbetet” höll till.

Psss Drar mig till minnes min vän Lynne Truss gamla kriminalroman om Abba-dualism som även den utspelar sig på Möllevången, och på St Lars i Lund. Men det är mitt, och Olles, Möllan med grönsaksmånglarna och ”Arbetets ära” i centrum. Inte 2012 års version där Vilhelm sneddar över torget på väg till uteserveringarna.

Pssss Serien som sändes 1994-2006 får överraskande en helt ny säsong med början i maj 2020 på HBO.