En bok som biter

Jag plöjer! Nästan desperat, fåra upp och fåra ned. Min läsning är likt en fattig bondes febrila plogande för hand. Ibland ligger där en sten i vägen, inte heller läsningen är helt linjär, fast mer lustfylld. I bakgrunden gnäller en bondmora och halv-svultna barn skriker och gråter men jag bara går på. Kapitel efter kapitel. Olle Lönnaeus är en mästare på att hålla kvar läsaren vid dennes läst. Berättelsen släpper inte taget om mig, Jag vägrar i gengäld släppa nya ”Vakthundarna” och jag funderar på varför.

Det är inte språket, inte heller intrigen men den hjälper. Speciellt att det alltid finns en journalist eller hacker i kulissen som rotar och att beskrivningarna av de processerna är synnerligen välskrivna. Inte heller det faktum att jag känner författaren personligen. Den gamle litteraturkritikern i mig avskyr alla sådana kopplingar och vantolkningar av vänskap. Tvärtom!

Jag gillar att det utspelar sig i miljöer jag känner och som jag inte identifierar som hotfulla. Som jag gärna vistas i, trots deras ofullkomlighet och brist på fiktiva attraktioner. Det finns nästan ett likhetstecken mellan miljöerna och människorna och det är vad som skiljer Olle Lönnaeus romankaraktärer från andra i samma genre – de är genuint sympatiska, i botten goda, fast lite asociala, ”molniga” människor. Folk som med alla deras brister och tillkortakommanden faktiskt är levande, som jag skulle kunna tänka mig vara vän med. Inte alla i berättelsen men de där bär romanerna är människor vars tid jag kan tänka mig att dela. Och gör så. De är ocharmigt charmiga. DET tror jag gör att läsglasögonen sitter likt ett handfängsel på näsan.

Dagens populära svenska kriminalromaner är ofta skrivna på dålig svenska med en yngre vacker, framgångsrik medelålders kvinna som alla begeistrade läsare identifierar sig med. Alltså måste det balanseras upp av några riktigt ondskefulla, orakade män. Historiskt sätt är dock den svenske kriminalromanens huvudperson en gammal, trött gubbe vi känner en tydlig ambivalent sympati för.

I min egen genuppsättning vill jag gärna tro att det finns en gammal obstinat akademiker, liksom min mamma. En vältränad fosterlandsförsvarare (min egen korta militära karriär) en ung vänsteraktivist som förstår att kampen måste föras även med utomparlamentariska medel och nån som gillar goda viner, långa middagar och bilar med bra väghållning. Plus den där gnagande känslan av att här ligger något gömt och dolt som utgör en långsamt växande hot. Noterbart inte enbart i det ständigt dåliga vädret och valet av motsträviga årstider.

Detta satans Hot, i decennier symboliserat av världens sämsta polisutredning vars roll av allmän olust och osäkerhet nu övertagits av Putin och klimathotet (plus de återkommande försöken att mörda politiker). Putin dyker upp då och då, liksom Palme (medan Olle har glömt klimatet). Den logiska frågan är om det finns något samband mellan en havererad polisutredning och det faktum att Sverige länge var världens främsta exportör av äldre, socialt dysfunktionella väldigt buttra, fiktiva men framgångsrika mordutredare?  Man löste fallet; det spelade egentligen ingen roll för samhället men det förbättrade statistiken, folk sov lite mindre uselt och framförallt, rättvisan segrade.  

Lyssnade på Lena Andersson på Bokmässan. Hon pratade om Koryféerna, hennes roman om Palmemordet. Koryféerna är en grupp från samhällets överbyggnad som skyddar sanningen – svenska folket mår inte bra av alltför mycket information, eller opålitliga, politiska ledare. Tycker de.

Tröttnade snabbt på Lena och övergav henne för Olle. När vi var unga, utsvultna journalister på SDS skrev vi om Palmemordet.

Eftersom jag såg Bröderna Mozart på samma bio och samma föreställning exakt en vecka före makarna Palme kunde jag avslöja att dörrarna till bion stod olåsta under den sena föreställningen. Jag hade druckit alltför mycket öl och var tvungen att gå ut och pissa, vilket hänt typ under två av flera tusen biobesök. Trycket i blåsan medförde att jag kunde avslöja att de som förföljde Palme i teorin också kunnat vara i biografen. Att inte mördaren nödvändigtvis varit ensam och/eller inte heller väntat där i hörnet av Sveavägen. Det hjälpte inte rättvisan.    

”Patrioterna” är en liknande grupp som dyker upp i Olles nya ”spänningsroman” (på Bokfabriken). Tillsammans med Palmemordet. Vi stötte på dem i den förra boken om Simon, den av PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom) träffade moderne,  Hamilton från Möllan. Som nu slickar såren i Brösarp.

I förra boken var han kär i en ung grävande journalist. Hon dyker upp även här. Men också Ellen, en rödhårig f d militär sjuksköterska som tjänstgjort i Afghanistan och som jag inte litar på. Vet inte exakt varför, vågar inte rannsaka mitt minne på halvt medelålders, rödhåriga sjuksköterskor med ömma moderskänslor.

Men Ellen räknas inte. I Vakthundarna finns bara några få, snabbt förbiilande negativa karaktärer. Och så hundarna förstås – de är genuint taskigt tecknade som kontrasteras av oavbrutet kattgullande.  

Jag undrar om det är samma tanke av svart och vitt (bad cop, good cop) som gjort att i princip alla i boken röker och verkar njuta närmast obeskrivligt mycket av det? Jag funderar på varför rökande beskrivs så positivt och det landar i att författaren vill göra sina karaktärer lite mindre sympatiska. Precis som det paradisiska Haväng alltid beskrivs på vintern med kala grenar, synliga rötter, fukt, kalla vindar och frusna fingrar. Fast det är min alldeles egen tolkning. Och ja – det är min enda stora invändning mot Vakthundarna. Förutom det Hötorgs-aktiga omslaget. Ser ut som en del av ett fantasy-omslag. Visst kan du väl bättre än så Anders Timrén?

Tack Olle för några härliga timmar.  

Vakthundarna får Max sju fingrar!