Jesus!

Hur många ”artister” har inte gjort en lätt melankolisk, romantisk ballad där det gäller  att nämna så många platser i Stockholm som möjlig? Det är ju direkt pinsamt.

Sedan fortsätter det med ene röst som inte riktigt kan sjunga rent, nödrim, klichéer, haltande melodier och textpalattityder staplade på varandra.  Och detta ska alltså vara en stor manlig singer-songwriter?  Herre Gud!

Alltså, det är inte uselt, absolut inte men att detta är en ”arstist som får långa beundrande artikalr skrivna om sig i rikspressen – det är ganska genant! För rikspressen!

Handlar om ett ungt par på väg hem från en fest i en taxi. Rekommenderas varmt. En liten pärla på 8:34! Se den! Och lyssna på ”Tout les garçons et las filles” med Françoise Hardy. F ö finns filmen/videon till låten från 1964 på Youtube och den är fantastisk i sig (ligger en svartvit, ännu tidigare version där också utan så mycket ”action”). Hardy var stor. Min storasyster som var 16 år. Hon hade hela LP:n och jag minns, fast jag själv knappt var större än en LP, omslaget för det var så annorlunda mot hur alla andra skivomslag såg ut. Och förlåt att jag inte skriver så mycket om filmen men hur mycket kan man skriva om en kortfilm utan att förstöra upplevelsen? Nästan ingenting!

Lyckliga jävlar på Maxåttafingrar, snudd på nio.

En sak som kommit bort i alla de recensioner jag skummat är musiken. Den har en viktigt roll i filmen även om jag inte är riktigt säker på vilken.

Mannen som ständigt är uppkopplad på sexsajter har en gammaldags steroanläggning med en väldigt fin vinylskivspelare. Där spelar han gammal västerländsk konstmusik – typ Bach! Musiken har en viktig roll.

Systern ger i filmen en fantastisk tolkning av Gershwins ”New York, New York”. Helt enastående. Jag lyssnade andäktigt. Bara den är värd filmens totalvikt.

Inte lika vördnadsfullt betraktar jag resten av filmen. Saknar något. Utveckling av berättelsen kanske? Det är lite väl många exempel på hans missbruk. Men det är en välgjord film kanske inte förakt med människor så som förakt för kroppar. Andras kroppar.

Shame får Maxsexfingrar – naturligtvis.

Då imponerades jag av de tävlandes allmänbildning. Nu är det tvärtom. De tävlande vet inte vet Queen Victoria var. De känner inte till svensk historia, europeiska huvudstäder e t c.  De vet inte ens hur många bröderna Dalton var men en av dem klarar att TGV är ett tåg (man får tre förslag) och att Ibiza tillhör Spanien.

I ett annat SVT –program ska tävlande ta sig fram på en stig i Afrika och dessa svenskar är absolut otränade och framstår dessutom som ganska korkade.

Tycker detta är typiskt 2012. I dag ska vi inte imponeras av andra utan enbart av oss själva. Och tycka att de flesta andra är mindre kloka, vältränade och allmänbildade

Fotbollsklubben Helsingborgs IF skrev i fredags det i sitt pressmeddelande och TT citerade det utan vidare: att det 20-årige nyförvärvet från Småland med ett afrikanskt namn (Loret Sadiku) är  ”något av ett naturbarn”.

Vad är ett naturbarn?

Spelar han på oklippt gräs? Utan skor? Är ovanligt omogen för sin ålder? Har han aldrig haft en enda fotbollstränare?

Är det p g a att han är från Småland eller är det att han har ett afrikanskt namn och därför inte är att betrakta som en vanlig, ung fotbollsspelare?

Vad är ett naturbarn i fotbollsskor?

Ps Ser att Sydsvenskan faktiskt inte använde uttrycket. Heder åt dem!

Båda skyller på medierna – de sthlmsjournalister med ”bostadsrätt och rutavdrag” ( Suhonen) som fällt Juholt. Men medan Göransson enbart är gnällig och nostalgisk är Suhonen (35 år yngre)  i slutet av sin text lite mer analytisk.

Felet är egentligen att rörelsen gjort sig av med alla tidningar, menar Suhonen. Drevet fick ensamt tolkningsföreträde, ”de radikala oberoende rösterna är få”. Och så kan han inte låta bli att framställa han sig själv som en. Vilket faktiskt är sant men inte ser så snyggt ut i text. Och problemet har alltid varit att rörelsen i grunden, sedan makarna Myrdahl försvann och löntagarfondsidén kasserades, varit en konservativ rörelse, d v s ingen rörelse alls. Det har stått stilla, ingenting har skett.

I sista utgången kommer så Suhonen äntligen fram till det egentliga problemet: ” delar av arbetarrörelsen har använt medierna till murbräcka mot andra delar av rörelsen”.

Varför har de gjort det? Jo, för att arbetarrörelsen är söndrad, liksom partiet. Det var därför en figur som Håkan Juholt kunde ta sig ända upp på tronen, trots att han inte var en bra och trovärdig partiledare.

Senaste numret av Filter tar upp företeelsen med spökskrivare. Utgångspunkten är att ”David Lagercrantz” skrivit ”Jag är Zlatan” och fått mycket cred för det.  Skribenten Elin Klemetz är ganska taskig när hon skriver att hon aldrig blivit så utskälld som när hon frågade två heltidsarbetande män och författare ifall de ville medverka i texten om spökskrivare: ”Tomas Bodström” (Filters felstavning…) och ”Leif GW Persson”.

Tacka fan för det.Vad ska de säga, hur tacklar man en grov förolämpning som inte borde publicerats utan någon slags fakta?

I texten berättar sedan en ”Jenny Dahlberg” (med bildillustration) att hon spökskrivit böcker i tre år. Och att två av hennes romaner kommer ut i år men att förlagen inte har en aning om att kändisarna betalt Jenny mellan 150 000- och 500 000 (plus moms) för att skriva deras romaner.

Så kanske det är men hur kan vi veta att ”Jenny Dahlberg” egentligen inte frontar för författare som inte vill synas och skryta med att de är spökförfattare? Och att de stackas anonyma författarna bara får 50 procent av nettoarvodet, svart?

Och hur kan ni vara så säkra på att jag verkligen är ”Magnus Sjöholm” och inte en bloggande författarmålvakt för både ”Björn Ranelid” och ”Unni Drugge”?

Det enda jag vet med säkerhet är att skribentsignaturen ”Elin Klemetz” i Filter inte gjorde ett helt igenom sympatiskt intryck. Faktiskt det minst sympatiska intrycken av samtliga. Fast det är väl det som skiljer författare från tidskriftsskribenter…

Vill här och nu enbart förklara att jag absolut inte ogillar svensk film – kan bara tycka att det var lite n´magert och att de filmer som verkligen var värda en diskussion inte fick det, Som AP-flckorna och Play.

Play diskuterades visserligen på kultursidorna men den enda reella mätbara effekten är den i antalet sålda biobiljetter och den var marginell – speciellt i förhållande till hur viktigt  filmens tema är.

Båda de här filmerna är nominerade till årets film men den tredje, Simon och ekarna” kommer vinna eftersom den är som gjord för att tävla om en Oscar. Lite väl mycket gjord på det oförargliga, imponerande episka viset.

Men låt mig formulera mig så här – svensk films kris kan symboliseras av nomineringarna till priset för ”årets manliga skådespelare”: en är ung och inte skådespelare, en är gammal och f d sångare, en tredje är Mikael Persbrandt som för femitelfte gången gestaltar Mikael Persbrandt. Och han gör det med bravur. Finns ingen i världen som gör det bättre!

Ifall det gagnar svensk film kan vi dock diskutera.  Men inte här och nu!

På Guldbaggegalan om en vecka kommer det sämsta årets nominerade svenska filmer någonsin att tävla. Det gör helt enkelt alltför många och dåliga filmer.

FIlm då, film med stort F, som tar tillvara filmens och bion unika egenskaper?

Ja Avalon och Peter Dalles nya film ser jag fram emot. Det verkar nog, tyvärr, vara allt.

Precis så.

Hon citerar t ex Strindbergs omdöme om Ibsens livsverk: ”hysteriska runkningar”.

Det är ju helt jävla underbart!!!

Kan i och för sig tänka mig att Ibsen tyckte samma sak om Strindbergs dramatik men skillnaden är att Henrik inte vågade skriva det, bara tänka det, formulera om det, anpassa, slipa av det samtiden eventuellt skulle skära sig på.

Förmodligen berodde Strindbergs filterlöshet på att han också var journalist, skrev reportage, tog del i alla möjliga och speciellt omöjliga fejder och debatter. Han var arg+nyfiken+omedelbar.

Så tänker jag på dagens skönlitterära författare – vilka är det som är arga och deltar i samtidsdebatten? Först tänker jag Ann ”Hederlein” men hon skriver ju i princip aldrig om annat än hennes egen värld.  Och skönlitterär?

Bengt Ohlsson skrev en pamlett i DN häromdagen om kulturvänstern och Slussen. Det verkar befriande även om jag inte hunnit läsa. Bra Bengt, min högerback!

En som absolut fyller kraven på skrivkunnighet och viljan att faktiskt förändra något. Som är lika kosmisk speglande som narcissistisk vidsynt är Björn Ranelid. Tycker jag. Problemet är han aldrig berör allt det där mellan stjärnorna och den egna kroppen. Ranelid är inte journalist, han smutsar aldrig ner sig. Han beskriver endast det höga, fina, oklanderlig rena i hans ögon. Skulle Ranelid våga klättra ner från sin alldeles egen parnass, dela rum med Kristian Lundberg i Big Brother då, då skulle han kunna bli 2010-talets rabulist, 2010-talets Strindberg.