Avalon

Detta är filmen vars pressvisning jag missade med tre minuter men jag så intensivt sökte att jag istället betalde 180 :- dagen efter (man kan bara inte gå ensam och titta på film en fredagskväll…).

Det jag läst om filmen tidigare stämde inte. Jag tycker inte Johannes Brost gör en fantastisk rollprestation och jag tycker inte filmen är så fantastisk som alla priser indikerar.

MEN.

Det är en märklig, mardrömsk och mycket bra film och den roll Johannes Brosts gör är oerhört uttrycksfull.  Men det är mer kamerans, och klipparens, relation till Brost slitna, livströtta ansikte som gör rollfiguren, människan – inte direkt Brosts skådespelarkonst. Brost bara är sig själv och låter kameran utforska det fårande ansiktet och den totalt tomma blicken.

Och det är detta ansikte som är filmens ansikte. Det unga, shottande, snortande Båstads fräscha face i kontrast med Brost rynkiga, solbrända och förstörda ansikte. För det är inget där som inte hade platsat i fronten på en 95-årig kedjerökare.

Och det är samma livsleda som är filmen. När han med båstadstennisen i bakgrunden försöker äta en pinnglas men misslyckas. Det är en fantastisk scen. Liksom  den när han gasat runt i cirklar i en glänta mitt i skogen (på en parkeringsplats för vandrare uppe på Hallandsåsen) och går av den beaujolairöda Ford Mustangen. Genom alla bokarnas blad blåser en hånfullt stark vind åt försöken till mänsklig och maskinell fart och rörelse. Bara den enda scenen är värd två biljetter!

Det är en film som nästan helt lever genom regissören, kameran (Måns Månsson) och klipparens händer. Det är en fantastisk film därigenom. Och en film där alla repliker känns oerhört äkta. Förmodligen har det aldrig gjorts en film i Sverige med så många ”ö?” och ”va?” någonsin.

Det är en film om snabbt annalkande hörselnedsättning och demens. Om åldrandet och några desperata gamlingar som inte har råd att pensionera sig och förlika sig med tiden och kroppen. det är en film om åldrande och tänker man på det finns där väldigt många roliga scener – som en gamla svarta Porschen med dåligt batteri.

Det är också en inte helt gjuten historia, rent berättarteknisk. Här finns många luckor och frågar men man kan, i fall man vill, betrakta det som poesi. Eller välja det kalla det en egensinnig regissörs första film.

Det är en enkel, billig produktion vilket gör att nästan allting utspelar sig utomhus och att vi aldrig får se någon action eller våld – sånt kostar alldeles för mycket. Inte ens en fallande liten byggnadställning får vi följa i bild. Men skit samma. Det finns många andra skäl till att njuta av Avalon och det visar att Sverige hyser några unga, mycket fotomässigt drivna regissörer som Axel Petersén.

När dessa unga män dessutom går med på att andra skriver manus kommer även publiken att upptäcka dem.

Slutligen vill jag säga att filmen delvis utspelar sig i det område av Båstad, Riviera, där jag bor. Jag vandrar genom ca 20 minuter filmscener sex, sju gånger per dag.  Med Pricken. Det var en märklig känsla. Lika märklig som att se en båt i Stensån. Har aldrig, aldrig gjort det tidigare!

Avalon får Maxåttafingrar!

Svenska Dagbladets Jan Söderqvist har skrivit en lysande recension där allt detta med Avalon, Kung Arthur och Bryan Ferry förklaras. Läs den!