Missbrukarhelg och medberoende romantiker

Vem missbrukar vad. Och varför? Jag funderar på det den helgen då Whitney Houston dör och facebook fylls av låtar och kärleksförklaringar. Miljoner vittnar om hennes fantastiska röst och gör små hjärtan efter hennes namn som om de älskade henne eller i alla fall måste manifestera sin kärlek offentligt. Några kallar t o m hennes liv för en ”sannsaga” (om än med tragiskt slut).

Det är helgen då jag ser Thomas Vinterbergs enastående bra film ”Submarino”. Om två pojkar som lever med en alkoholiserad mor och sedan själva går djupt in i ångest och missbruk. Hur våld föder våld, missbruk föder missbruk och hur alla utnyttjar alla för att komma undan det helvete som livet och ansvaret för livet innebär.

Vilket inte hindrar några kritiker för att kalla det en ”feel-good-film”.

Det är helgen då jag träffar Eva, 46, vars alkoholiserade mamma började slå henne regelbundet då Eva var tre år. Hon tvingades börja dricka och röka vid fem, började slå tillbaka (mot alla utom mamman) vid sju års ålder och satt i isoleringscell på St: Lars, i veckor i sträck vid åtta års ålder – ständigt nyinjicerad med lugnande medel eftersom hon ”var så våldsam”.

När Eva var tolv började hon missbruka tyngre droger då hon äntligen fann en identitet bland andra missbrukare och våldsverkare. Hon fortsatte sedan i det livet tills hon fick reda på att hennes son själv missbrukade. Då var Eva 43 och satt i fängelse. Ungefär så.

Vårt behov av romantik är oändligt. Vårt behov av att fly vardagen, här och nu symboliserad av den levande, missbrukande människospillran Whitney Houston, visar alla tecken på desperation. Ett tvångsbeteende.

Livet ter sig för många människor som en lång jävla kamp mellan verklighet och romantik. Får vi minsta chans att svika detta ”här och nu” tar vi den.  Alkoholism, eller droger, är endast ytterligare en form av fiktiv romantik, bara så mycket starkare och snabbare, så mycket mer fysiskt skadlig.

Så istället för att enbart förtränga verkligheten med minnen av Whitney Houstons röst och vackra sånger om kärlek borde vi kanske även tänka lite på ”sannsagan”. Den om en ung, vacker tjej runt 25 som träffar och förälskar sig i en ”junkie”. Och att hennes missbruk blev ett av världens mest offentliga, tillsammans med Amy Winehouse och några till.

Whitney Houston hade rimligtvis alla chanser i världen att ta sig ur missbruket. Så älskad av så många, så viktig och dyrbar för så många skiv- och filmbolag. Och ändå blev det drygt 20 år av falsk romantik innan hon dog. Om inte Whitney Houston klarade det med de förutsättningarna – hur är det då med alla okända missbrukare runt omkring oss som inte är älskade av miljoner människor och efter vars namn man inte gör små hjärtsymboler?  Vad kan vi begära av dem?

Jag tror på fullt allvar att alla, även de tvångsmässiga ”fb-sörjarna”, mått lite bättre av att inte missbruka romantik i så stora, jävla doser. Lyckan är inte romantik, eller alkohol, eller Melodifestival eller ens facebook. Lyckan lever och vill bli vän med dig  – fast endast i verkligheten.