Filmdebatt och moralisk ryggdunk

I går diskuterades svensk filmkritik i Göteborg. Helena Lindblad från DN, Gunnar Bergdahl från HD, Mattias Oscarsson från SDS och Elin Larsson från nedlagda Chaplin.

Smart!

Fyra personer som tycker i princip exakt likadant.  Överbyggnaden av svensk filmkritik diskuterar fundamentets moraliska och filmestetiska sönderfall!

Det finns en massa nischade filmrecensenter på kvällstidningar,  veckotidningar, och gratismedia som haussar allting som filmbolagen vill ska haussas. ”filmkritiker” som bara är en sorts marknadsförare: för både filmbranschen och medieföretaget. De får beröm av arbetsgivarna eftersom deras betyg , och arbetsgivarens namn, sedan syns i alla annonser för filmer som folk går och tittar på. Allra värst är nog Aftonbladet, med Expressen inte så långt efter. Och Moviezone, TV4 Morgon, damtidningar m m.

Vilket är kärnan i problemet. De fyra seriösa filmkritikerna kan oja sig så mycket de vill men det är de utsålda salongerna, inte de tomma, som håller film-Sverige flytande. Precis som det är de sämsta filmerna som hyrs och laddas ner mest.

Jag ser inget fel i att svensk filmpublik har i mina ögon en rutten filmsmak – vi ser film av olika anledningar.

Vad jag inte förstår är hur fyra representanter för samma åsikt ( och samma avbefolkade filmkritiska frizon) ska finna någon som helst lösning på det här – förutom att klappa varandra i ryggen!


Om den här posten