Mer svensk film, eller mindre?

Borde kanske skriva tydligare om mitt illa maskerade förakt för allmän humor – det där som alla förväntas skratta åt. Det är ju inte svenska humorskådespelare jag vill åt. Men det får bli en annan gång.

Vill här och nu enbart förklara att jag absolut inte ogillar svensk film – kan bara tycka att det var lite n´magert och att de filmer som verkligen var värda en diskussion inte fick det, Som AP-flckorna och Play.

Play diskuterades visserligen på kultursidorna men den enda reella mätbara effekten är den i antalet sålda biobiljetter och den var marginell – speciellt i förhållande till hur viktigt  filmens tema är.

Båda de här filmerna är nominerade till årets film men den tredje, Simon och ekarna” kommer vinna eftersom den är som gjord för att tävla om en Oscar. Lite väl mycket gjord på det oförargliga, imponerande episka viset.

Men låt mig formulera mig så här – svensk films kris kan symboliseras av nomineringarna till priset för “årets manliga skådespelare”: en är ung och inte skådespelare, en är gammal och f d sångare, en tredje är Mikael Persbrandt som för femitelfte gången gestaltar Mikael Persbrandt. Och han gör det med bravur. Finns ingen i världen som gör det bättre!

Ifall det gagnar svensk film kan vi dock diskutera.  Men inte här och nu!


Om den här posten