Ranelid+Strindberg+hysteriska runkningar

Den må vara ganska tråkig och allmängenusgiltig men Lena Einhorns text  i DN innehåller något jävligt bra. Hon förklarar varför hon, och jag, gillar Strindberg: “Orden kom ut ur honom så förunderligt ofiltrerade”.

Precis så.

Hon citerar t ex Strindbergs omdöme om Ibsens livsverk: “hysteriska runkningar”.

Det är ju helt jävla underbart!!!

Kan i och för sig tänka mig att Ibsen tyckte samma sak om Strindbergs dramatik men skillnaden är att Henrik inte vågade skriva det, bara tänka det, formulera om det, anpassa, slipa av det samtiden eventuellt skulle skära sig på.

Förmodligen berodde Strindbergs filterlöshet på att han också var journalist, skrev reportage, tog del i alla möjliga och speciellt omöjliga fejder och debatter. Han var arg+nyfiken+omedelbar.

Så tänker jag på dagens skönlitterära författare – vilka är det som är arga och deltar i samtidsdebatten? Först tänker jag Ann “Hederlein” men hon skriver ju i princip aldrig om annat än hennes egen värld.  Och skönlitterär?

Bengt Ohlsson skrev en pamlett i DN häromdagen om kulturvänstern och Slussen. Det verkar befriande även om jag inte hunnit läsa. Bra Bengt, min högerback!

En som absolut fyller kraven på skrivkunnighet och viljan att faktiskt förändra något. Som är lika kosmisk speglande som narcissistisk vidsynt är Björn Ranelid. Tycker jag. Problemet är han aldrig berör allt det där mellan stjärnorna och den egna kroppen. Ranelid är inte journalist, han smutsar aldrig ner sig. Han beskriver endast det höga, fina, oklanderlig rena i hans ögon. Skulle Ranelid våga klättra ner från sin alldeles egen parnass, dela rum med Kristian Lundberg i Big Brother då, då skulle han kunna bli 2010-talets rabulist, 2010-talets Strindberg.